Efter drygt en månad i Laos har vi börjat vänja oss vid lunken här. Med lunken menar jag den stillsamma atmosfären som genomsyrar landet och människorna som bor här. Lao Peoples Democratic Republic kallas ofta i folkmun för Lao Please Don´t Rush, vilket jag tycker beskriver laoternas livsfilosofi på ett bra sätt. Vientiane är förmodligen en av de lugnaste huvudstäderna i världen och Mekongfloden som flyter längs med staden verkar absorbera vardagsstressen här.
”Hetsen” hemma i Sverige där människor försöker fylla sina redan överfulla kalendrar med aktiviteter känns långt borta när man är här. Indoktrinerade i stressamhället var vi alla till en början ganska otåliga och frustrerade över det långsamma tempot. Vår svenska mentalitet förstod inte riktigt varför människor inte tog i till sista blodsdroppen och aktiverade sig så mycket som möjligt. Vi har dock träffat en person som inte passar in i typbilden för laoter och det är chefen för vår division. Han arbetar så det räcker för alla anställda och spenderar mestadelen av sin tid här på kontoret.
Även om vi nu känner att vi vant oss ganska bra vid lugnet här är de flesta av oss överens om att vi föredrar arbetssättet i Sverige med effektivitet som slagord och resultatstyrning som mål framför ad hoc-lösningar och långsamt beslutsfattande. Om det svenska arbetslivet ibland innefattar en viss tröghet och beslutsfattanden utifrån en hierarkisk trappa är situationen här några snäpp värre. Beslut måste tas av ministern för att någonting överhuvudtaget ska kunna ske och trögheten här består i maklighet lika mycket som ett tungrott system. En annan stor skillnad är möteskulturen i respektive land. På Trafikverket är möten heliga och man har hellre ett extramöte än ett möte för lite. Här i Laos är möteskulturen inte lika utpräglad. Chefen springer ibland iväg för att träffa samarbetspartners men de flesta på vårt kontor sitter framför sina skrivbord dagarna i ända! En annan sak är synen på att vara i tid. I Sverige värderar vi vår tid högt. Man är hellre på plats 10 minuter innan mötet startar än försenad någon minut. Här är starttiden för att möte minst sagt elastiskt. Det är inte alls konstigt om mötet startar en halvtimme eller en timme senare än bestämt.
Utöver möten finns en annan helig ingrediens i det svenska arbetslivet och det är KAFFE! Gärna en kopp tillsammans i goda kollegors sällskap för att diskutera arbete och fritid. Här existerar inte fikaraster. Alltså, inte i avseendet att man går och sätter sig tillsammans i ett fikarum för att dricka kaffe och äta en kaka. Vårt ”fikarum” består av ett midjehögt skåp med en termos fylld med varmvatten. Man pumpar ut vattnet, tillsätter mjölk och socker efter eget önskemål och avnjuter sedan koppen vid sitt skrivbord. Klart.
En annan faktor som förmodligen bidrar till den lugna atmosfären är att upprördhet och ilska anses väldigt fult. Detta kan ha sin förklaring i den buddistiska traditionen, som fortfarande har en stark ställning i landet. Buddismens grundtankar genomsyras av vänlighet, acceptans och icke-våld.
Acceptans är laoternas värdeord nummer ett. Begreppet ”face” är grunden för det laotiska synsättet. To ”lose your face” eller att bidra till att någon annan ”loses face” anses mycket allvarligt. Varje form som kan leda till en situation där det finns en vinnare och en förlorare ska strikt undvikas. Utlänningar är dock förlåtna även om de inte förstår de sociala konventioner som gäller här men att genera en laot bör undvikas. Att offentligt genera någon kan leda till allvarliga och till och med permanenta skador för en personlig eller professionell relation.
Några ordspråk som väl beskriver attityden i Laos
”Face” är ett enormt komplext begrepp som vi västerlänningar förmodligen aldrig kommer att behärska. Varför är laoter vänliga mot människor de avskyr? Varför låtsas dem gilla en? Varför berättar de inte att de ogillar en persons uppförande stället för att uppfinna invecklade ursäkter för dennes agerande? Allt detta är kopplat till begreppet ”face”.
Nu har jag beskrivit lite av den livsfilosofi och lugna atmosfär som råder i Laos. Men hur lugnt det än må verka så lider staden av ett växande trafikproblem på grund av att fler människor skaffar bil. Jämfört med andra större städer i Asien är problemet förstås väldigt fjuttigt. Men Vientiane är en stad som inte är planerad för en växande trafik. De små vägarna upplevs ofta väldigt fulla på grund av att deras kapacitet endast klarar en liten mängd trafik. Som svar har den laotiska regeringen implementerat lagar för att minska trafikstockningar. Detta har bidragit till vissa förbättringar men i rusningstrafiken när människor är på väg till och hem från sina arbeten är kapacitetsbristen fortfarande ett stort problem.
I eftermiddag beger vi oss till Vang Vieng för att spendera vår sista helg i Laos.
Trevlig helg på er!
Trafikverkets Traineer i Laos 
Jättekul att läsa mer om vad ni gör och hur allt går till. Det finns likheter med Uganda kan jag säga…
Jag kan tänka mig det. Idag höll vi våra slutpresentationer som du kan läsa om i det senaste inlägget. Känns lite konstigt att allt är slut nu, det har gått så himla fort! Hoppas ni har det bra. Du får hälsa de andra så gott från oss!